Idag va det dags! Jag tog steget! Jag satte mig på spinningcykeln och överlevde! Jag är tillbaka på ruta ett men det kändes härligt! Helst slut med ett leende klev jag av efter 60minuter och bokade ett cirkelpass imorgon bitti. Det är slut på välgörenhet nu. Nu ska jag banne mig komma iväg och träna. Det är ju förbaskat kul så varför det inte blitt av tidigare vet jag inte. Nu skiter vi i de och blickar framåt!
Vart på föräldramöte ikväll på Thyras dagis. Hämtade trötta barn hos farmor som från ingenstans blev superpigga och Thyra skulle städa och Theo mest hojta! Hoppas han slutar med det. För vem gillar nån som bara gapar liksom😉 Imorgon har vi date på stora lekparken så bäst att sova nu så jag orkar upp imorgon.
Tiden bara rusar iväg.. Kan fortfarande inte titta på bilden i hallen utan att få tårar i ögonen. Izii är saknad än..
Har haft svårt att blogga efter hennes bortgång. Känns som om denna blogg tillhör henne. Känner ofta sorg när jag tittar in. Därför har jag låtit bli.. Men nu hade jag tänkt ge de en chans igen och bjuda på inblickar i mitt liv. Gillar ju att skriva! 😊
