VÄLKOMMEN TILL LILLA LILJA!

 Varning!

Denna text kan innehålla stavfel och felaktiga meningsbildningar. Vissa saker kan skrivas i talspråk och punkter eller kommatecken kan trillat fel. Skrivet rakt upp och ned och för att komma ut till allmännheten inom snar framtid.

Kommentarer är alltid välkommet, hiss som diss, men det görs på ett vuxet sätt och med ditt egna namn.

 

 

 

Det är väldigt enkelt att skiva om hur en förälder ska vara men när det kommer till det praktiska klingar det nästan alltid olika.

Jag är absolut ingen barnperson.

Jag har arbetat med barn och har egna barn med tre olika pappor. Idag kanske ingen höjer på ögonbrynet för de men det är lite udda om vi ska vara känsliga. Om vi ska återgå till en av mina tidigare anställningar, där jag var anställd hos Tibro socialtjänst för att stötta en familj med särskilda behov. Deras oförmåga att hålla ordning och rent på det vis jag tyckte var rimligt kunde göra mig tokig. Men deras närhet och den oerhört stora kärleken till deras barn var ändå det som i slutändan var det viktiga. Mitt i röran så var barnet lycklig tillsammans med sina föräldrar. Det handlar inte om pengar, det handlar om kärlek. Den kärleken jag pratar om är inte den som skrivs överallt i sociala medier utan den som finns där varje sekund av livet. Att sätta gränser, visa vad som är rätt och fel, krama och framför allt skratta.

 

Barn ska ha regler är nog alla överens om förhoppningsvis. Det är viktigt att vägleda våra barn för det är ingen lätt värld vi sätter dem i. Här finns det säkert miljoner olika varianter på var, hur och när detta ska ske på bästa sätt. Jag kör på lite sunt förnuft, kunskap och vett och etikett. Nej dessa böcker finns inte att köpa så tyvärr går det inte heller att läsa sig till detta. Fast jag tycker att många skulle behöva läsa en och annan bok om föräldraskap ibland eller har vissa läst för mycket? Ja det finns nog alla varianter. Min syn på föräldrskap finns inte i bokväg iallafall. 

 

Trygghet måste alla få känna allra minst barnen. De är små människor med stora långa känselsprön som når många gånger mycket längre än vi tror. Jag skriver från egen erfarenhet tyvärr. Lever du i ett dåligt förhållande, gör något åt det, både för er och barnens skull. Förlorarna är oftast barnen, tyvärr. Jag vet. Det som inte syns utanpå känner barnen av med sina känselsprön mycket tidigt och glöm inte att våra barn känner oss mycket väl och får många gånger ta mycket när det kokar över. Det är inte rätt men det är inte heller rätt att inte visa känslor. För mina barn vet hur det blir när min bägare kokar över. Jag kan också be om ursäkt för mitt handlande. Visa rätt och fel. Jag blir arg och visst har det gått ett och annat matriellt ting åt skogen men som en mycket förnuftig mamma sa en gång "jag slog inte barnen". Nej ibland blir det för mycket, barn är riktiga tålamodsdjävular. Jag tycker en ska bli arg och visa att nu är gränsen nådd. 

 

Jag skrev tidigare att jag inte är någon barnperson. Kan ju kanske låta konstigt då jag är en trebarnsmor som arbetat med barn och även på fritiden haft ridlektioner för barn upp till 7-8år under några år. Det jag menar med det är att jag är lite gammalmodig av mig. Barn ska inte avbryta när vuxna pratar, prata "dada"språket har jag så svårt för, leka barnlekar är inte min grej och kladdet är hemskt. Men det är ju det som är utveckling, alla har ju kladdat. Alla har suttit med mat runt hela munnen. Så jag får hålla tungan rätt i munnen och göra det bästa av situationen, så är det.

 

Kramar. Ja kramar är min äldsta dotter väldigt duktig på. Hon tränar mig i kramar varje dag. Jag gillar inte att kramas, men kramar är så nyttigt. Så jag kramas, tränar och försöker äta nyttigt. Ibland fuskar jag. 

 

Skratta är jag desto bättre på. Älskar att skratta! Att få andra människor att skratta, på min bekostnad eller inte bara de skrattar. Det bästa med barn är att de skrattar som mest åt sina egna påhitt. Det är lite sådär "förbjudet" sen som vuxen så är lite sur att jag inte gjorde det mer faktiskt. Ja ska jag vara riktigt ärlig så älskar jag mina egna skämt bäst. 

 

Låt våra barn få vara barn så länge det är möjligt. Dra inte in barnen i massa onödigt tjafs utan visa hur vuxna löser problem på ett vuxen sätt. Barnen kan tjuvnyp och kränkande ord, de lär sig ju utav någon. Eller? Det är väl ändå inte medfött? "Ser här att lilla Stina har förnedrareflexen kvar" 

Nej så är det ju inte. Vi måste visa våra barn hur vi behandlar varandra. 

Glöm inte att det är barnen som ser igenom dig. Bara för att du ger ditt barn allt han/hon pekar på så är det inte säkert det är dig han/hon vänder sig till när det väl gäller. 

Gå till dig själv. Vem vänder du dig till när det är jobbigt. Har du någon som finns där för dig? Om det blir nej på den frågan så gör inte samma tabbe mot ditt barn som dina föräldrar gjorde mot dig. 

 

I sinom tid kommer den dagen då dina ögon öppnas och du förstår vad föräldraskap handlar om. Det kan ta tid men det kan också vara imorgon. 

 

 

Detta är helt och hållet mina åsikter och funderingar. Jag är absolut ingen expert men sett och upplevt en del som gjort att jag är den jag är och tycker som jag tycker idag. Alla har rätt att ändra sig och byta åsikter, det gör jag hela tiden. En lär sig så länge en lever som de äldre och kloka brukar säga. Har brustit många gånger i mitt föräldraskap men är inte mer än människa och det är bara att resa sig och göra rätt för sig. Det är väl ändå det bästa, att erkänna sina fel och brister. Bland det jobbigaste som finns men som ett riktigt träningspas, du mår så mycket bättre efteråt. Mina barn är inte heller mina bästa vänner. Det är mina barn. Min mamma är inte min bästa vän, det är min mamma.